Trots Elias Fries allmänt botaniska publikationer, arbetade Elias till allra största delen med svampar. Han publicerade bland annat "Hymenomycetes Europæi" (1874) och planschverken "Sveriges ätliga och giftiga svampar" (1860-1866), samt "Icones selectæ hymenomycetum nondum delineatorum I" (1867-1877). Nummer II gavs ut, efter Elias Fries död 1878, under åren 1878 till 1884 av hans söner Thore Magnus och Robert.

Utöver det vetenskapliga arbetet gjorde Elias Fries en stor insats för att, som det brukar sägas, "lärde svenska folket äta svamp". I Elias uppväxtmiljö rådde knappast överflöd så Elias fick nog lära sig att man skulle ta vara på vad naturen gav. Svamp kunde då säkert berika mathållningen, och till och med vara en delikatess. Trots denna insats i folkbildningen lär man inte ätit svamp i Elias hem i Uppsala.

Elias Fries gjorde inte som Linné och hans lärjungar: reste vida omkring och inhämtade kunskap, utan han reste som längst till ett naturforskarmöte i Berlin. Elias tillvaro var troligen mer stillsam: bland vanligt folk var han inte en sådan som man hade överdriven respekt för. Det var kanske därför hans folkliga svamppropaganda gick hem - och ibland till och med kunde ifrågasättas, eller som han skriver i de sista raderna i sin inledning till "Sveriges ätliga och giftiga svampar": "Under mitt vistande ett par höstar i Stockholm, granskade jag ofta de arter, som på Munkbron till salu utbjödos. Flertalet af dem var visserligen goda arter, men jag fann äfven hela korgar av giftiga f. ex. Russula foetens; men då jag fäste uppmärksamheten deruppå, erhöll jag till svar: 'Åh, det förstår sig Herrn icke på'." Detta var en av alla de anekdoter som cirkulerar kring Elias Fries .

Tidningsartikel

En av redaktionens medlemmar hittade denna gamla slarvigt utklippta artikel. Tyvärr framgår inte ur vilken tidning den är tagen och ej heller datum när den var införd. Men släktingar kan säkert själva räkna ut den senare uppgiften.